An english version follows below.
Skikt, utställning på ID:I galleri 2018.
I Physarum Polycephalum – populärt kallad Slimemold – tar Annelie Wallins utställning på ID:I sin utgångspunkt. En ljusskygg organism utan hjärna och centralt nervsystem, som vandrar över ytor för att leta efter mat. Organismen vandrar så länge som det finns fukt och mat. Utsätts den för torka drar den ihop sig till klumpar för att förbereda sig för nästa stadie som är fruktsättning och blomning. Slimemold har väckt den biologiska forskningens nyfikenhet för sin förmåga att lagra erfarenheten av hur den tidigare rört sig och till synes medvetna vägval. Ett rumsligt minne som använts i mänsklig infrastrukturell tjänst för att utröna de mest effektiva vägarna mellan olika platser, så som det komplexa nätverket i Tokyos tunnelbanesystem. I utställningens fotografier blir organismen ett lager mellan konstnären och omvärlden. Ett mikrobiologiskt filter genom vilket tillvaron silas.
Annelie Wallin har länge intresserat sig för samspelet mellan biologi, teknik och människa och omsatt detta i en konstnärlig process. I tidigare projekt, som kretsat kring odling, undersökte Wallin mykorrhizan – samspelet mellan underjordiska svamptrådar och växternas rötter – och vad vi kan utvinna ur detta samspel. På samma sätt som biologins processer utgör en bas i Wallins arbeten, så finns även relationen till en digital dito närvarande. Konstnären undersöker hur information tolkas och misstolkas, och hur även en digitalt raffinerad framställningsmetod begår till synes organiska misstag i sin tolkning. Det slutgiltiga konstverket blir självgenererande och ett resultat av olika intelligensers översättningar.
Utställningens fristående skulpturer har sitt ursprung i en form som 3Dskannats och översatts till en maskinkod, på vars grunder formen skiktats i lager som konstnären sågat ut i masonit. Lager för lager har Wallin sammanfogat delarna till en helhet och en skulptur som påtagligt avviker från originalets form. En mutation? En glitch?
Text: Pia Kristoffersson
Layer, exhibition at ID:I gallery 2018.
In Physarum Polycephalum – popularly called Slimemold – Annelie Wallin’s exhibition at ID:I takes its starting point. A pale organism without a brain and central nervous system, which wanders over surfaces in search of food. The organism migrates as long as there is moisture and food. If exposed to drought, it contracts into clumps to prepare for the next stage which is fruiting and flowering. Slimemold has aroused the curiosity of biological research for its ability to store the experience of how it previously moved and seemingly conscious path choices. A spatial memory used in human infrastructural service to determine the most efficient routes between different locations, such as the complex network of Tokyo’s subway system. In the exhibition’s photographs, the organism becomes a layer between the artist and the outside world. A microbiological filter through which existence is sifted.
Annelie Wallin has long been interested in the interplay between biology, technology and humans and translated this into an artistic process. In previous projects, which revolved around cultivation, Wallin investigated the mycorrhiza – the interaction between underground fungal threads and the roots of plants – and what we can extract from this interaction. In the same way that the processes of biology form a basis in Wallin’s work, the relationship to a digital dito is also present. The artist examines how information is interpreted and misinterpreted, and how even a digitally refined production method commits seemingly organic mistakes in its interpretation. The final work of art becomes self-generating and a result of the translations of different intelligences.
The exhibition’s free-standing sculptures originate from a form that was 3D scanned and translated into a machine code, on the basis of which the form is layered in layers that the artist saw out of masonite. Layer by layer, Wallin has joined the parts into a whole and a sculpture that noticeably deviates from the shape of the original. A mutation? A glitch?
Text: Pia Kristoffersson