Skikt, utställning på ID:I galleri 2018.
I Physarum Polycephalum – populärt kallad Slime mould – tar Annelie Wallins utställning på ID:I sin utgångspunkt. En ljusskygg organism utan hjärna och centralt nervsystem, som vandrar över ytor för att leta efter mat. Organismen vandrar så länge som det finns fukt och mat. Utsätts den för torka drar den ihop sig till klumpar för att förbereda sig för nästa stadie som är fruktsättning och blomning. Slime mould har väckt den biologiska forskningens nyfikenhet för sin förmåga att lagra erfarenheten av hur den tidigare rört sig och till synes medvetna vägval. Ett rumsligt minne som använts i mänsklig infrastrukturell tjänst för att utröna de mest effektiva vägarna mellan olika platser, så som det komplexa nätverket i Tokyos tunnelbanesystem. I utställningens fotografier blir organismen ett lager mellan konstnären och omvärlden. Ett mikrobiologiskt filter genom vilket tillvaron silas.
Annelie Wallin har länge intresserat sig för samspelet mellan biologi, teknik och människa och omsatt detta i en konstnärlig process. I tidigare projekt, som kretsat kring odling, undersökte Wallin mykorrhizan – samspelet mellan underjordiska svamptrådar och växternas rötter – och vad vi kan utvinna ur detta samspel. På samma sätt som biologins processer utgör en bas i Wallins arbeten, så finns även relationen till en digital dito närvarande. Konstnären undersöker hur information tolkas och misstolkas, och hur även en digitalt raffinerad framställningsmetod begår till synes organiska misstag i sin tolkning. Det slutgiltiga konstverket blir självgenererande och ett resultat av olika intelligensers översättningar.
Utställningens fristående skulpturer har sitt ursprung i en form som 3Dskannats och översatts till en maskinkod, på vars grunder formen skiktats i lager som konstnären sågat ut i masonit. Lager för lager har Wallin sammanfogat delarna till en helhet och en skulptur som påtagligt avviker från originalets form. En mutation? En glitch?
Text: Pia Kristoffersson