Ett annat slags natur, utställning på ID:I galleri 2015.
Att vandra, söka och gå vilse är djupt rotade existentiella aktiviteter. Ett liv innebär ständiga växlingar mellan orientering och desorientering, mentalt och fysiskt. Att ta risker och beträda okända, oprövade, stigar är närmast en förutsättning för utveckling men också fundamentalt i konstnärligt skapande. Vikten av att utsätta sig för risken – eller möjligheten – att gå vilse. Vandringen som metafor och metod. ”Det som man inte alls vet vad det är kan ofta vara just det man behöver hitta, och för att hitta det behöver man gå vilse”, skriver Rebecca Solnitt i sin essä Gå vilse. En fälthandbok, som är en av Annelie Wallins inspirationskällor.
I utställningen Wandering på ID:I utforskar Wallin nya marker. Natur och växtlighet har varit återkommande teman i hennes senare arbeten; växtlighet som både biologiskt system och utgångspunkt för samtal om samhällsfrågor, det offentliga rummet och dialogen med dess medborgare. I projektet Dela trädgård (i samarbete med Malin Lobell Brodersen) inbjöds invånarna i Gislaveds kommun att medverka till en Medborgarträdgård. Odling som politisk handling och demokratiskt redskap, i gerillaform eller organiserad dito har Wallin undersökt.
Nu lämnar Wallin stadsrummets frågeställningar för att i installationen Ett annat slags natur företa en mer introspektiv vandring i en intuitiv, ordlös terräng. Förankrade i en trädgren i taket, tillsynes formade av tyngdlagen, pendlar två balanserande, kapselformade objekt av hamparep och vax. Den ena formen sammanpressad och sluten, den andra i ett tillstånd av det motsatta; en sorts upplösning. Med installationens tredje komponent, en kapsel placerad på golvet, på lite avstånd, gestaltar Wallin dynamiken mellan rörelse och stagnation, kaos och kontroll.
I verket Reminiscence, frigör Wallin en av kapslarna och låter göra en tredimensionell utskrift av densamma, ett simulacrum eller kopia. Resultatet blir en tankeväckande och effektfull förskjutning i uttryck och betydelse. I videon Notes, som anspelar på ett tidigare verk med samma titel, filmar Wallin en glasyta som reflekterar bilden av när hon genomför en upprepad, kort vandring och balansakt. Den återspeglade bilden (av bilden) skapar ett skyddande filter som visserligen skyler och avdramatiserar konstnärens avklädda kropp, men samtidigt förstärker bilden av utsatthet i det isolerade rum, utan insyn, som en konstnärs ateljé är. Som om vi ser något vi inte skulle se.
Wallin rör sig i ett spänningsfält mellan avsikt och intuition som påminner om vandrarens relation till kartan. Wallin prövar en alternativ berättelse om gränsen mellan det kvinnliga jaget och omvärlden, identiteten och yrkesrollen och den eviga vandringen däremellan.
Pia Kristoffersson
